Det var i alla fall världens bästa dagar. Ni anar inte. I göteborg, slottskogen, way out west. Alla nattåk med spårvagnar och allt snubblande på konserter. Nu är jag sjuk och mest ledsen över att få vänta ett år på att få åka dit igen. Jag var förövrigt sämst på att handskas med kameran under hela festivalen. Blev knappt några bilder alls och de klipp som filmats är sjukt få, skakiga och allmänt ointressanta men tänkte lite sak samma så klippte ihop något megasnabbt ändå. Mest bara för att visa att jag var där och för att komma ihåg hur jedra fantastiskt bra allting var. 

 

 

 

 

 

 

Tidsinställt inlägg.

 

Bilder från förra veckan när jag gick runt på garagetaket här hemma. 

.

Just vid denna tiden står jag förmodligen och trängs i ett publikhav, för när som helst kommer Bon Iver upp på scenen och jag kommer förmodligen lipa lite grann för det hela är så fint. 

 

Försöker packa för imorgon åker jag till göteborg på way out west. Vi kommer bo 8 stycken i en liten lägenhet och bara ha det hur bra som helst. Och sen alla artister och band jag kommer se. dör ju lite redan nu. 

 

Det var den 26 Juni och vi stod på en perrong i Falköping. Klockan skulle bli 08.41 och tåget mot Borlänge skulle komma vilken sekund som helst. Jag kunde knappt stå upp för min väska var för tung och jag vinglade därför mest omkring. Sen var vi ju alla så fasligt förväntansfulla, för nu skulle vi till peace and love, bara dansa, skriksjunga på konserter och vara glada i största allmänhet i hela 6 dagar.

.

För några veckor sen framkallade jag engångskameran jag hade med mig. Här har vi några av alla brusiga och halvsuddiga bilder.

 

Här är Oliver, Sofie, Elvira och Tove. Någonstans på en station påväg till Borlänge. 

 

Första kvällen på campingen. Det hade varit spöregn och blixtnedslag på eftermiddan så vi spang mest runt i lera, dansade i såpbubblor och var löjligt glada. 

 

Ungefär såhär såg det ut när man vaknade på morgonen. Skräpigt och gött. 

 

Jag och Oliver på min födelsedag strax innan vi skulle springa iväg på kentkonsert.

 

 

Finaste Nellie under ett paraply. Minns inte vad vi gjorde här. Ingenting antar jag. 

 

Såhär såg det ut på morgonen varje dag. Vi vaknade megatidigt för det blev för varmt i tälten och satt därför utanför, åt mackor med skinkost och drack te. 

 

Här är världens bästa My och världens bästa Isa. I likadana kläder dansandes till ett band vi egentligen inte tyckte var något vidare bra alls. 

 

På tåget påväg hem. Jag var sjuk precis som de flesta andra. Vi kunde knappt riktigt förstå att vi ens varit på peace and love. Det kändes bara jätte konstigt. Vi tackade i alla fall varandra för veckan och sen somnade vi. 

 

 

 

 

Idag har det regnat och jag har ätit pannkakor med pappa. Dessutom har jag fått en riktig dunderförsyldning men åkte ändå in till stan för att köpa nya skor. Tänk alla dansgolv, skolkorridorer och gator jag ska traska runt på i dessa. Hur fint som helst. 

 

 

 

6 Augusti. Det finns så mycket jag vill berätta för er. Egentligen hur mycket som helst. Jag vill berätta om jag just den här dagen varit så otroligt glad, eller om jag igår bara var fruktansvärt ledsen. Jag vill berätta om jag köpt en ny jacka eller om förra helgens natthyss. Jag vill berätta för er hur min sommar har varit. Hur jag tänker kring det här med att jag i höst börjar tredje året på gymnasiet, över hela min skräckblandade förtjusning till den situationen. Massor vill jag berätta för er. Kan ju låta dumt för folk säger att man inte ska öppna sig över internet. Men jag bryr mig nog inte för just nu vill jag  bara berätta. Och därmed antar jag, att den här bloggen är igång lite smått igen.