Läser bloggen I kroppen min och varje gång jag gör det blir jag lika ledsen, arg och så fruktansvärt rädd.  

Jag blir ledsen för jag vet att det jag läser händer hela tiden men att det för oss är så svårt att förstå, för vi har själva inte varit där. Jag blir arg för en sån ofrånkomlig orättvisa att vissa får ha det som jag och kan klaga över ett tomt cornflakespaket medan andra får lära sig förstå och motvilligt acceptera, att deras hjärtan en dag kommer sluta slå så mycket tidigare än vad de borde. Det gör mig rädd. Att allt är såhär, det gör mig så fruktansvärt rädd.